Peter Pagin

Saul Kripke's thesis that ordinary proper names are rigid designators is supported by widely shared intuitions about the occurrence of names in ordinary modal contexts. By those intuitions names are scopeless with respect to the modal expressions. That is, sentences in a pair like (a) Aristotle might have been fond of dogs, (b) Concerning Aristotle, it is true that he might have been fond of dogs will have the same truth value. The same does not in general hold for definite descriptions. If one, like Kripke, accounts for this difference by means of the intensions of the names and the descriptions, the conclusion is that names do not in general have the same intension as any normal, identifying description. However, this difference can be accounted for alternatively by appeal to the semantics of the modal expressions. On the account we suggest, dubbed 'relational modality', simple singular terms, like proper names, contribute to modal contexts simply by their actual world reference, not by their descriptive content. That account turns out to be fully equivalent with the rigidity account when it comes to truth of modal and non-modal sentence (with respect to the actual world), and hence supports the same basic intuitions. Here we present the relational modality account and compare it with others, in particular Kripke's own

Tänk dig att du kommit som Robinson Crusoe till en nästan öde ö, dvs till en ö du trodde var öde till dess att du träffade Fredag. Fredag förefaller tala ett språk, men det är helt olikt varje språk du hittills stött på. Du bestämmer dig efter ett tag för att försöka lära dig det. Det förefaller gå bra. Av allt att döma får du god kontakt med Fredag. Ni delar med er av mat till varandra. Ni lyckas uppfatta en del av varandras åtbörder: pekgester, uttryck för uppskattning, en anmodan att komma eller gå, och annat. På grundval av detta lyckas du, eller åtminstone förefaller det så, inleda ett samarbete med Fredag ifråga om att skaffa fram mat. Fredag börjar till och med hjälpa dig att bygga en inhägnad för några höns ni fångat. Under tiden detta pågår börjar du försöka använda en del ord eller andra uttryck du hört Fredag yttra. Du har t.ex. hört honom ibland yttra "ptocha" när ni pekat ut hönsfåglar för varandra, och försöker göra detsamma själv. Några gånger ler han uppmuntrande men andra gånger brummar han misstroget och gör en huvudrörelse som du börjat uppfatta som nekande. Du förstår först inte varför. Senare märker du att en fågel du pekat ut när Fredag gjort den nekande rörelsen plötsligt fäller ut vingarna och flyger ut ur inhägnaden. Samma sak händer igen. Och efter ett tag börjar du märka små skillnader i färg, ifråga om näbbens storlek och klornas längd, så att du själv kan skilja mellan fåglar som flyger iväg och fåglar som inte gör det. Du drar slutsatsen att "ptocha" står för den art av hönsliknande fåglar som har flygförmåga. Den här processen fortsätter. Du identifierar verb och adjektiv, pronomen, prepositioner och räkneord, liksom logiska partiklar som (Fredags motsvarigheter till) "och", "eller", "inte", "om..., så...". Du kan sätta ihop hela meningar som Fredag själv inte yttrat, men som består av delar som han yttrat..

När är det befogat att tillskriva mening (betydelse) till beteenden? I början av 2001 presenterade en av Stockholms gratistidningar en artikel om det så kallade kroppsspråket. Rubriken var "Kroppen ljuger inte". Ämnet för artikeln var egentligen den evidens som en persons gester och kroppshållning ger om hennes sinnestillstånd eller personlighet ("självsäker", "stressad", "osäker", "nervös", "ljuger", "arg", "manipulativ", "spänd" eller "misstänksam"). Enligt artikeln är dessa gester och kroppshållningar inte avsedda att ge andra information om ens inre tillstånd. De är alltså inte kommunikativa. Likafullt ger de sådan information, ibland kanske mot personens egen önskan. Trots det beskrivs de som semantiskt meningsfulla: "Varje min och rörelse kan tolkas symboliskt".

The paper discusses the question whether T-theories explain how it is possible to understand new sentences, or learn an infinite language, as Davidson claimed. I argue against some commentators that for explanatory power we need not require that T-theories are implicitly known or mirror cognitive structures. I note contra Davidson that the recursive nature of T-theories is not sufficient for explanatory power, since humans can work out only what is computationally tractable, and recursiveness by itself allows for intractable computational complexity. I finally consider the complexity of T-theories, transformed into term rewriting systems, and find that the complexity of such systems is indeed tractable. Therefore Davidson's claim stands, even though a further condition had to be met.

This paper is concerned with the resources available for insensitive invariantism in epistemology to handle the intuitions that have been appealed to, both for contextualism and for subject-sensitive invariantism. It is argued that proposals by Tim Williamson and Jessica Brown are not adequate, and that subject-sensitive inductive fails to account for some crucial intuitions. It is then argued that the chauvinistic nature of the psychology of insensitive invariantism provides adequate resources for such an account. A subject is chauvinistic simply by taking his own beliefs to be true, and by judging attributions accordingly. This is first illustrated with meaning attributions in the theory of interpretation, and then applied to knowledge attributions.

In this paper I draw attention to a number of problems that afflict norm accounts of assertion, i.e. accounts that explain what assertion is, and typically how speakers understand what assertion is, by appeal to a norm of assertion. I argue that the disagreements in the literature over norm selection undermines such an account of understanding. I also argue that the treatment of intuitions as evidence in the literature undermines much of the connection to empirical evidence. I further argue that appeals made to conversational patterns do not require the existence of any norms at all.

Some theories of linguistic meaning, such as those of Paul Grice and David Lewis, make appeal to higher–order thoughts: thoughts about thoughts. Because of this, such theories run the risk of being empirically refuted by the existence of speakers who lack, completely or to a high degree, the capacity of thinking about thoughts. Research on autism during the past 15 years provides strong evidence for the existence of such speakers. Some persons with autism have linguistic abilities that qualify them as speakers, but manifest a severely impaired capacity to understand what it is to have beliefs.

This paper develops an idea of saving ordinary uses of vague predicates from the Sorites by means of domain restriction. A tolerance level for a predicate, along a dimension, is a difference with respect to which the predicate is semantically insensitive. A central gap for the predicate+dimension in a domain is a segment of an associated scale, larger than this difference, where no object in the domain has a measure, and such that the extension of the predicate has measures on one side of the gap and the anti-extension on the other. The domain restriction imposes a central gap.

The idea of higher-order vagueness is usually associated with conceptions of vagueness that focus on the existence of borderline cases. What sense can be made of it within a conception of vagueness that focuses on tolerance instead? A proposal is offered here. It involves understanding ‘definitely’ not as a sentence operator but as a predicate modifier, and more precisely as an intensifier, that is, an operator that shifts the predicate extension along a scale. This idea is combined with the author’s earlier approach to the semantics of vague expressions, which builds on the idea of a central gap associated with a predicate. The central gap approach is generalized to handle arbitrarily many iterations of ‘definitely’.

Ordinary intuitions that vague predicates are tolerant, or cannot have sharp boundaries, can be formalized in first-order logic in at least two non-equivalent ways, a stronger and a weaker. The stronger turns out to be false in domains that have a significant central gap for the predicate in question, i.e. where a sufficiently large middle segment of the ordering relation (such as taller for ‘tall’) is uninstantiated. The weaker principle is true in such domains, but does not in those domains induce the sorites conclusion.

In this paper I shall be concerned with the relation between a particular account of linguistic meaning and the property of compositionality in natural language.1 The account, proposed by Donald Davidson, is that based on considerations about radical interpretation. I shall argue that there is a fundamental conflict between, on the one hand, the view that the meaning of expressions of natural languages is determined purely according to canons of radical interpretation, and, on the other hand, the view that natural languages exhibit compositional structure. I shall also argue that if there is such a conflict, this speaks against the proposed account.

I sin uppsats "Satsens subjekt och textens"2 ger Staffan Hellberg en översikt över vad han kallat empatimarkörer (alternativt ‘perspektivmarkörer’, sid 2) i berättande prosa. Grundidén, så som jag förstått den, är att en empatimarkör visar på en viss typ av förändring av berättarperspektivet. Hellberg skriver: Det är vanligt, för att inte säga normalt, i modern berättarteknik, att händelseförloppet upplevs genom en deltagande persons sinnen eller på annat sätt behandlas ur dennes synvinkel.3 Utgångspunkten är att en berättelse återges på ett för berättelsen normalt sätt. Vissa berättelser är t.ex. i jag-form, medan andra återges på ett mer neutralt sätt, med en framställning i tredje person av berättelsens gestalter. Emellanåt bryts denna normala framställning genom att en situation återges, helt eller delvis, ur en deltagares perspektiv, t.ex. så som sedd av denna deltagare, eller så som tolkad av denne deltagare. Det som Hellberg eftersträvat är en översikt över de språkliga element som markerar en sådan tillfällig förskjutning av berättarperspektivet. För egen del vill jag använda termen perspektivförskjutning för de fenomen jag kommer att behandla nedan. Hellbergs översikt är i mycket hög grad baserad på intuitioner om förekomster av markörer för perspektivförskjutning, och bygger på en litteraturvetenskaplig tradition där intuitioner om perspektiv och perspektivförskjutning av olika slag behandlats under åtskilliga decennier. Detta förhållande erbjuder både svårigheter och utmaningar för en som står utanför denna tradition. Hellberg försöker inte formulera några allmänna kriterier för att vara en empatimarkör, varför det ankommer på läsarens egen intuitiva uppfattning av exemplen att förstå vad som exemplifieras. För den som är skolad i den tradition Hellberg bygger på kanske detta inte erbjuder några svårigheter alls, eller endast ringa svårigheter, men för mig, som är skolad i analytisk filosofi, och som visserligen läst en del romaner men aldrig studerat skönlitteratur teoretiskt, är svårigheterna emellanåt betydande. Utmaningen består å andra sidan just i att försöka formulera en allmän idé om perspektivförskjutning, så att vi också kan erhålla ett kriterium för att vara en språklig markör av sådana förskjutningar..