Peter Pagin

Is observational indiscriminability non-transitive? This was once an accepted truth, and it was used by philosophers like Armstrong and Dummett to argue against the existence of appearances (sense data, sensory items). It was objected, however, early on by Jackson and Pinkerton, and more recently by vagueness contextualists like Raffman and Fara, that the case for non-transitivity is flawed. The reason is the context dependence of appearance. I argue here that if we take context dependence properly into account, we still have (a modified version of) non-transitivity, and that therefore we still face the problem of appearances.

Tänk dig att du kommit som Robinson Crusoe till en nästan öde ö, dvs till en ö du trodde var öde till dess att du träffade Fredag. Fredag förefaller tala ett språk, men det är helt olikt varje språk du hittills stött på. Du bestämmer dig efter ett tag för att försöka lära dig det. Det förefaller gå bra. Av allt att döma får du god kontakt med Fredag. Ni delar med er av mat till varandra. Ni lyckas uppfatta en del av varandras åtbörder: pekgester, uttryck för uppskattning, en anmodan att komma eller gå, och annat. På grundval av detta lyckas du, eller åtminstone förefaller det så, inleda ett samarbete med Fredag ifråga om att skaffa fram mat. Fredag börjar till och med hjälpa dig att bygga en inhägnad för några höns ni fångat. Under tiden detta pågår börjar du försöka använda en del ord eller andra uttryck du hört Fredag yttra. Du har t.ex. hört honom ibland yttra "ptocha" när ni pekat ut hönsfåglar för varandra, och försöker göra detsamma själv. Några gånger ler han uppmuntrande men andra gånger brummar han misstroget och gör en huvudrörelse som du börjat uppfatta som nekande. Du förstår först inte varför. Senare märker du att en fågel du pekat ut när Fredag gjort den nekande rörelsen plötsligt fäller ut vingarna och flyger ut ur inhägnaden. Samma sak händer igen. Och efter ett tag börjar du märka små skillnader i färg, ifråga om näbbens storlek och klornas längd, så att du själv kan skilja mellan fåglar som flyger iväg och fåglar som inte gör det. Du drar slutsatsen att "ptocha" står för den art av hönsliknande fåglar som har flygförmåga. Den här processen fortsätter. Du identifierar verb och adjektiv, pronomen, prepositioner och räkneord, liksom logiska partiklar som (Fredags motsvarigheter till) "och", "eller", "inte", "om..., så...". Du kan sätta ihop hela meningar som Fredag själv inte yttrat, men som består av delar som han yttrat..

I sin uppsats "Satsens subjekt och textens"2 ger Staffan Hellberg en översikt över vad han kallat empatimarkörer (alternativt ‘perspektivmarkörer’, sid 2) i berättande prosa. Grundidén, så som jag förstått den, är att en empatimarkör visar på en viss typ av förändring av berättarperspektivet. Hellberg skriver: Det är vanligt, för att inte säga normalt, i modern berättarteknik, att händelseförloppet upplevs genom en deltagande persons sinnen eller på annat sätt behandlas ur dennes synvinkel.3 Utgångspunkten är att en berättelse återges på ett för berättelsen normalt sätt. Vissa berättelser är t.ex. i jag-form, medan andra återges på ett mer neutralt sätt, med en framställning i tredje person av berättelsens gestalter. Emellanåt bryts denna normala framställning genom att en situation återges, helt eller delvis, ur en deltagares perspektiv, t.ex. så som sedd av denna deltagare, eller så som tolkad av denne deltagare. Det som Hellberg eftersträvat är en översikt över de språkliga element som markerar en sådan tillfällig förskjutning av berättarperspektivet. För egen del vill jag använda termen perspektivförskjutning för de fenomen jag kommer att behandla nedan. Hellbergs översikt är i mycket hög grad baserad på intuitioner om förekomster av markörer för perspektivförskjutning, och bygger på en litteraturvetenskaplig tradition där intuitioner om perspektiv och perspektivförskjutning av olika slag behandlats under åtskilliga decennier. Detta förhållande erbjuder både svårigheter och utmaningar för en som står utanför denna tradition. Hellberg försöker inte formulera några allmänna kriterier för att vara en empatimarkör, varför det ankommer på läsarens egen intuitiva uppfattning av exemplen att förstå vad som exemplifieras. För den som är skolad i den tradition Hellberg bygger på kanske detta inte erbjuder några svårigheter alls, eller endast ringa svårigheter, men för mig, som är skolad i analytisk filosofi, och som visserligen läst en del romaner men aldrig studerat skönlitteratur teoretiskt, är svårigheterna emellanåt betydande. Utmaningen består å andra sidan just i att försöka formulera en allmän idé om perspektivförskjutning, så att vi också kan erhålla ett kriterium för att vara en språklig markör av sådana förskjutningar..

In Our Knowledge of the Internal World, Robert Stalnaker describes two opposed perspectives on the relation between the internal and the external. According to one, the internal world is taken as given and the external world as problematic, and according to the other, the external world is taken as given and the internal world as problematic. Analytic philosophy moved from the former to the latter, from problems of world-construction to problems of self-locating beliefs. I argue in this paper that these problems are equivalent: both arise because experience and objective, external facts jointly underdetermine their relation. Both can be seen as a problem of expressive completeness; of the internal language in the former case, and of the non-indexical language in the second.

It was pointed out, first by Robert Stalnaker, then also by Andy Egan, that David Lewis’s model of centered-worlds contents has undesired consequences for communication of de se contents. The recent years have seen a number of attempts to save the model by amending it to handle de se communication. Proposals include the appeal to sequences of individuals in the centers, to ersatz classical propositions, and to operations of “re-centering”. The authors are Dilip Ninan and Stephan Torre, Sarah Moss and Max Kölbel, and Alan Gibbard and Clas Weber. The present paper discusses these attempts. The conclusion is that they fail.

Ordinary intuitions that vague predicates are tolerant, or cannot have sharp boundaries, can be formalized in first-order logic in at least two non-equivalent ways, a stronger and a weaker. The stronger turns out to be false in domains that have a significant central gap for the predicate in question, i.e. where a sufficiently large middle segment of the ordering relation (such as taller for ‘tall’) is uninstantiated. The weaker principle is true in such domains, but does not in those domains induce the sorites conclusion.

I consider a problem from pragmatics for the radical interpretation project, relying on the principle of charity. If a speaker X in a context c manifests the attitude of holding a sentence s true, this might be because of believing, not the content of s in c, but what results from a pragmatic enrichment of that content. In this case, the connection between the holding-true attitude and the meaning of s might be too loose for charity to confirm the correct interpretation hypothesis. To solve this problem, I apply the coherence raising account of pragmatic enrichment developed in Pagin 2014. The result is that in upward entailing linguistic contexts, the enriched content entails the prior content, and so charity prevails: the speaker also believes the prior content. In downward entailing contexts this would not hold, but I argue that enrichments tend not to occur in downward entailing contexts.

När är det befogat att tillskriva mening (betydelse) till beteenden? I början av 2001 presenterade en av Stockholms gratistidningar en artikel om det så kallade kroppsspråket. Rubriken var "Kroppen ljuger inte". Ämnet för artikeln var egentligen den evidens som en persons gester och kroppshållning ger om hennes sinnestillstånd eller personlighet ("självsäker", "stressad", "osäker", "nervös", "ljuger", "arg", "manipulativ", "spänd" eller "misstänksam"). Enligt artikeln är dessa gester och kroppshållningar inte avsedda att ge andra information om ens inre tillstånd. De är alltså inte kommunikativa. Likafullt ger de sådan information, ibland kanske mot personens egen önskan. Trots det beskrivs de som semantiskt meningsfulla: "Varje min och rörelse kan tolkas symboliskt".

The paper discusses the question whether T-theories explain how it is possible to understand new sentences, or learn an infinite language, as Davidson claimed. I argue against some commentators that for explanatory power we need not require that T-theories are implicitly known or mirror cognitive structures. I note contra Davidson that the recursive nature of T-theories is not sufficient for explanatory power, since humans can work out only what is computationally tractable, and recursiveness by itself allows for intractable computational complexity. I finally consider the complexity of T-theories, transformed into term rewriting systems, and find that the complexity of such systems is indeed tractable. Therefore Davidson's claim stands, even though a further condition had to be met.

This paper concerns the connection between speech act theory, especially the theory of assertion, and deduction, especially Natural Deduction.From a very abstract point of view, an assertion of a content p can be described as the ascription of the property of being p to the actual index, or point of evaluation. This is the abstract characterization of assertoric force. Let’s assume that the actual index is a possible world, namely the actual world. Thus, the conclusion of a closed argument, as an act, is an assertion, and thereby characterized as the ascription of the conclusion content as a property to the actual world.The question that will concern us in this talk is how this idea extends to the status of other acts in the practice of Natural Deduction. In these terms, what is the force of an inference that depends on one or more open assumptions? What is the force of the assumption itself? What is the force of an assertion that depends on an entire derivation? Do we need to ascribe a force to the derivation as a whole? Is there a coherent complete theory of act forces of Natural Deduction along these lines? What is the relation of such a theory to the theory of validity of an argument?

Peter Hylton: Quine's Naturalism Revisited: Naturalism is Quine's overarching view. In thinking about the world, we must begin where we are; for Quine, that means within a system of knowledge which, as developed and improved, becomes natural science. There is no distinctively philosophical standpoint outside this system. So the philosopher draws on the results of science, which show, for example, that our knowledge of the world comes from stimulation of our sensory nerves. But the philosopher's work is also subject to scientific standards of clarity and rigor. Terms such as ‘meaning’, and even ‘experience’, do not meet these standards and cannot be taken for granted at the outset. Quinean epistemology attempts to account for our knowledge using only terms that Quine takes to be sufficiently clear. The Quinean analogue of metaphysics relies on an ideal of regimented theory: all of our scientific knowledge reformulated so as to make it as clear, simple, and systematic as possible. His claims about ontology, for example, are answerable to that theory. The epistemological project can then be understood as an attempt to show that human knowledge can be accounted for within the narrow confines of regimented theory – and thus treated as a purely natural phenomenon.

This article is concerned with the principle of compositionality, i.e. the principle that the meaning of a complex expression is a function of the meanings of its parts and its mode of composition. After a brief historical background, a formal algebraic framework for syntax and semantics is presented. In this framework, both syntactic operations and semantic functions are partial. Using 20 the framework, the basic idea of compositionality is given a precise statement, and several variants, both weaker and stronger, as well as related properties, are distinguished. Several arguments for compositionality are discussed, and the standard arguments are found inconclusive. Also, several arguments against compositionality, and for the claim that it is a trivial property, are discussed, 25 and are found to be flawed. Finally, a number of real or apparent problems for compositionality are considered, and some solutions are proposed.

In Michael Dummett’s manifestability challenge to truth conditional semantics, it is argued that the meaning of sentence cannot be its truth conditions, for then a speaker’s knowledge of the meaning would not in all cases be manifestable. In those cases, the speaker would not know how to find out whether the truth conditions are satisfied or not. By contrast, knowledge of what counts as a proof of a sentence would pass the manifestability test, since a speaker is supposed always to be capable of deciding whether or not a given object is a proof of a given sentence. There is a problem for the positive part, however, for there is no guarantee that a compositional proof-theoretic semantics in all cases provides knowledge sufficient for recognizing any proof of a provable sentence for which the meaning is given. In those cases, the speaker need not know how to find out whether a given object is a proof of the sentence. Hence, if knowledge of meaning is required to be manifestable, there is no guarantee in general is compositionally specifiable.