Peter Pagin

I sin uppsats "Satsens subjekt och textens"2 ger Staffan Hellberg en översikt över vad han kallat empatimarkörer (alternativt ‘perspektivmarkörer’, sid 2) i berättande prosa. Grundidén, så som jag förstått den, är att en empatimarkör visar på en viss typ av förändring av berättarperspektivet. Hellberg skriver: Det är vanligt, för att inte säga normalt, i modern berättarteknik, att händelseförloppet upplevs genom en deltagande persons sinnen eller på annat sätt behandlas ur dennes synvinkel.3 Utgångspunkten är att en berättelse återges på ett för berättelsen normalt sätt. Vissa berättelser är t.ex. i jag-form, medan andra återges på ett mer neutralt sätt, med en framställning i tredje person av berättelsens gestalter. Emellanåt bryts denna normala framställning genom att en situation återges, helt eller delvis, ur en deltagares perspektiv, t.ex. så som sedd av denna deltagare, eller så som tolkad av denne deltagare. Det som Hellberg eftersträvat är en översikt över de språkliga element som markerar en sådan tillfällig förskjutning av berättarperspektivet. För egen del vill jag använda termen perspektivförskjutning för de fenomen jag kommer att behandla nedan. Hellbergs översikt är i mycket hög grad baserad på intuitioner om förekomster av markörer för perspektivförskjutning, och bygger på en litteraturvetenskaplig tradition där intuitioner om perspektiv och perspektivförskjutning av olika slag behandlats under åtskilliga decennier. Detta förhållande erbjuder både svårigheter och utmaningar för en som står utanför denna tradition. Hellberg försöker inte formulera några allmänna kriterier för att vara en empatimarkör, varför det ankommer på läsarens egen intuitiva uppfattning av exemplen att förstå vad som exemplifieras. För den som är skolad i den tradition Hellberg bygger på kanske detta inte erbjuder några svårigheter alls, eller endast ringa svårigheter, men för mig, som är skolad i analytisk filosofi, och som visserligen läst en del romaner men aldrig studerat skönlitteratur teoretiskt, är svårigheterna emellanåt betydande. Utmaningen består å andra sidan just i att försöka formulera en allmän idé om perspektivförskjutning, så att vi också kan erhålla ett kriterium för att vara en språklig markör av sådana förskjutningar..

Saul Kripke's thesis that ordinary proper names are rigid designators is supported by widely shared intuitions about the occurrence of names in ordinary modal contexts. By those intuitions names are scopeless with respect to the modal expressions. That is, sentences in a pair like (a) Aristotle might have been fond of dogs, (b) Concerning Aristotle, it is true that he might have been fond of dogs will have the same truth value. The same does not in general hold for definite descriptions. If one, like Kripke, accounts for this difference by means of the intensions of the names and the descriptions, the conclusion is that names do not in general have the same intension as any normal, identifying description. However, this difference can be accounted for alternatively by appeal to the semantics of the modal expressions. On the account we suggest, dubbed 'relational modality', simple singular terms, like proper names, contribute to modal contexts simply by their actual world reference, not by their descriptive content. That account turns out to be fully equivalent with the rigidity account when it comes to truth of modal and non-modal sentence (with respect to the actual world), and hence supports the same basic intuitions. Here we present the relational modality account and compare it with others, in particular Kripke's own

The standard argument against ordered tuples as propositions is that it is arbitrary what truth-conditions they should have. In this paper we generalize that argument. Firstly, we require that propositions have truth-conditions intrinsically. Secondly, we require strongly equivalent truth-conditions to be identical. Thirdly, we provide a formal framework, taken from Graph Theory, to characterize structure and structured objects in general. The argument in a nutshell is this: structured objects are too fine-grained to be identical to truth-conditions. Without identity, there is no privileged mapping from structured objects to truth-conditions, and hence structured objects do not have truth-conditions intrinsically. Therefore, propositions are not structured objects.

När är det befogat att tillskriva mening (betydelse) till beteenden? I början av 2001 presenterade en av Stockholms gratistidningar en artikel om det så kallade kroppsspråket. Rubriken var "Kroppen ljuger inte". Ämnet för artikeln var egentligen den evidens som en persons gester och kroppshållning ger om hennes sinnestillstånd eller personlighet ("självsäker", "stressad", "osäker", "nervös", "ljuger", "arg", "manipulativ", "spänd" eller "misstänksam"). Enligt artikeln är dessa gester och kroppshållningar inte avsedda att ge andra information om ens inre tillstånd. De är alltså inte kommunikativa. Likafullt ger de sådan information, ibland kanske mot personens egen önskan. Trots det beskrivs de som semantiskt meningsfulla: "Varje min och rörelse kan tolkas symboliskt".

The paper discusses the question whether T-theories explain how it is possible to understand new sentences, or learn an infinite language, as Davidson claimed. I argue against some commentators that for explanatory power we need not require that T-theories are implicitly known or mirror cognitive structures. I note contra Davidson that the recursive nature of T-theories is not sufficient for explanatory power, since humans can work out only what is computationally tractable, and recursiveness by itself allows for intractable computational complexity. I finally consider the complexity of T-theories, transformed into term rewriting systems, and find that the complexity of such systems is indeed tractable. Therefore Davidson's claim stands, even though a further condition had to be met.

Natural kind terms have exercised philosophical fancy ever since Kripke, in Naming and Necessity, claimed them to be rigid designators. He there drew attention to the peculiar, name-like behavior of a family of prima facie loosely related general terms of ordinary English: terms such as ‘water’, ‘tiger’, ‘heat’, and ‘red’. Just as for ordinary proper names, Kripke argued that such terms cannot be synonymous with any of the definite descriptions ordinary speakers associate with them. Rather, the name-like behavior of these so-called natural kind terms is to be explained, just as in in the case of proper names, by the doctrine of rigid designation. And as a consequence of thus extending the notion of rigid designation to general terms, he famously endorsed the claim that so-called ‘theoretical identifications’, i.e. statements like (1) Water is H2O, are necessary, if true